Jag sitter och tittar på Kalla fakta, som idag handlar om branden i Göteborg för tio år sedan. Jag hatar att kolla på sådant, jag försöker undvika att se sådana dokumentärer för jag vet att det bara sätter igång en massa tankar i mitt huvud. Det är ju oundvikligt att inte tänka sig in i situationen, jag kan inte påstå att jag kan tänka mig in i deras situation, alls.

Men att mista en nära vän. Jag vill inte tänka på sådant, jag börjar nästan grina bara genom att tänka på att någon nära vän bara skulle försvinna. Samtidigt blir jag nog smått överbeskyddande, vilket jag redan är. För utan mina vänner skulle jag tappa motivationen till allt. Det kanske låter själviskt, men så är det.

Men man ska inte heller gå omkring och vara orolig över att något ska hända sig själv eller alla vänner som är på olika håll.

Jag ska inte sticka under stolen med att jag går omkring och nojjar över allt möjligt. Speciellt nu när det står så mycket i tidningarna om alla möjliga psykon som Eklund och den där snubben uppe i norrland som nu erkänt att han dödat Caroline.


Nej, nu lättar vi upp stämningen genom att se på Hål i väggen, ikväll är bröderna Schulman med.