Nu är det höst igen. Nu kommer höstdepressionen. Igen. Nej nu ska jag inte skriva så att man kan läsa mellan raderna hur dåligt jag mår. Ikke. Jag mår inte dåligt, jag kan inte säga att jag är deprimerad men nu är det höst igen och då blir man alltid lite nedstämd. Fast jag kan inte påstå att jag är jättelycklig året om heller. Men så är det väl för alla, låter det som iallafall.

Förra hösten var ganska jävlig, jag kan inte peka på någon anledning, det var nog mycket som spelade in. Jag besökte iallafall en kurator ett par gånger, men henne kunde jag ju inte berätta allt för. Nej jag pratade om min lättretlighet istället. För jag har, som jag skrivit förut, väldigt svårt att prata känslor.

Jag bestämde mig för att bita ihop och inte tillåta mig att gå ner mig sådär igen. Men det är nog någonting speciellt med hösten. Stressen i skolan , mörkret och kylan och sedan så har ju alla personliga problem som spelar in också.
Jag kan inte påstå att jag fått en släng av höstdepressionen, men jag känner en enorm osäkerhet. Den har bara kommit helt plötsligt. Dessutom så har jag kännt mig riktigt blåst ett bra tag. Ja, blåst , blond , dum i huvudet helt enkelt. Jag fattar trögt, eller ingenting. Saker som är enkla att utföra tar extra lång tid. Jag svamlar och sluddrar när jag pratar ibland också, eller så får jag helt enkelt en blackout och glömmer vad jag ska säga. Eller tappar ord. Jag är helt go i huvudet. Det värsta är väl att jag är medveten om det. Ofrivilligt dum i huvudet.
För jag är inte så dum som jag är, ja det här låter ju helt sjukt. Hypokondriker som jag är så misstänker jag allt ifrån hjärntumör till förståndshandikapp.

Jag kanske ska sluta skriva om det är innan någon skickar mig på hispan. Hursom så ska jag för det första ge mig ut på promenader varje dag och rensa skallen för mig själv. För jag misstänker att det inte hjälper att sitta instängd och halvsova om dagarna iallafall.

Ja , nu har ni fått höra lite om vad som försiggår i min sjuka hjärna.