Jaja. Det har blivit sent de senaste dagarna. Den här gränsen som jag satt och funderade på förut, jag blir inte klok på den. Ibland har man den, ibland lite halvt ( när man sover länge men får ändå lite små ångest över det sena klockslaget ) och ibland inte alls. Idag hade jag den inte alls. Kanske beror det på att jag är så jävla förkyld. För jag känner mig inte nere på en fläck, inte just nu iallafall, inte idag.
Kan bero på att jag har mycket att se framemot. Födelsedag , London , Yran ( Justice ) osv. Men det har inte alltid hjälpt att haft något att se framemot.
Mitt sinne och mina känslor lever sina egna små liv. Death cab var tex något som jag sett fram emot, väl på konserten kunde jag inte uppskatta det , nej istället blev jag deppig och gick tillbaka till tältet innan de hade spelat klart. Visserligen så spelar de inte precis någon lustfyllande musik, men det var inte alls det berodde på. Det var mina känslor som kände för att spela mig ett spratt.

Sedan är jag inte den som gärna visar eller pratar om känslor heller. Inte ens hos kuratorn var jag ärlig. Jag kunde inte. För mig är känslosnack lika obekvämt som för en tonårsförälder att prata om sex med sin son/dotter. Obekväm är precis vad jag blir, det är otroligt obehagligt. Även om jag väldigt gärna skulle vilja så klumpar sig orden i halsen. Antingen för att jag har så mycket att berätta att allting vill komma ut på en och samma gång, eller så är det bara en utav mina spärrar.
Det är nog något som jag behöver bättra mig på, för jag antar att ungdomsmottagningen kommer att kontaktas igen i höst när skolan blir för stressig. Då ska jag vara ärlig, då ska min kära kurator bli den första som jag blottar mina innersta känslor och tankar för. Men tills vidare kommer jag att hålla allt för mig själv.

Nu har ni kanske fått en förklaring på min splittrade personlighet. En liten inblick.