Jag hatar att flyga. Det ska inte vara möjligt att flyga med en maskin på ett par ton högt , högt uppe i luften. Det funkar inte. Dessutom så är jag rädd för höjder och planet ligger ju en sisådär 10 000 meter uppe i skyn. När man ligger ovanför molnen och inte ser ner , då är det ok. Då kan man låtsas att molnen är marken och att man bara ligger 10 meter ovanför marken. Men när de sedan börjar tunnas ut och man får syn på snöpryda bergstoppar, då vill man bara dö.
Jag måste sitta vid fönstret också, jag måste titta ut. Om det blir för hemskt så drar jag ner fönstergrejen så att alla på min rad blir förbannade eftersom de finner det fascinerande att titta ut över bergstopparna. De förstår inte hur farligt de lever. De njuter av flygfärden. De vet inte vilken död vi kan komma att gå till mötes.
Så sitter jag och tänker, att vi kommer att dö. Efter varje landning så är jag alltid lika förvånad och tacksam över att jag överlevde flygfärden. Om det inte skulle vara så genant så skulle jag kyssa marken varje gång jag klarat mig.
Det blir värre och värre för varje gång jag flyger, det borde vara tvärtom. Kanske beror det på att jag är mer medveten om riskerna än när jag var yngre. Kanske beror det på att jag jämt lyckas se filmer eller dokumentärer om flygolyckor innan jag ska flyga.

Hur som helst så har jag förberett mig inför Londonflygningen. Jag har köpt Valerina Forte. Det ska vara lugnande. Man ska använda det vid lindrig oro och mot tillfälliga insomningsbesvär. Om det ska vara lugnande ska man ta en tablett, vill man somna ska man ta 2-4. Jag vet inte riktigt hur jag ska dosera. Det skulle ju vara underbart att sova hela flygresan, helst slockna innan uppgång, det är värst. Och när de sänker planet för att komma på rätt höjd, jag ser mitt liv passera varje gång. Kanske två räcker, eller tre. Först en tablett en timme innan så jag inte somnar och missar planet, och sedan tar jag två till och sover hela resan. Fast då kan jag ju riskera att inte vakna när vi kommer fram.
Jag får fundera på det.