Ikväll har jag suttit i Boulongern och ölat med ett par goda vänner. Visserligen är det onsdag. Men man behöver inte känna sig dålig, för onsdagar under juli månad är helkväll eller vad det nu kallas här i Gävle. Dvs att de tar hit 2-3 halvkassa och några helt ok band som spelar ett par minuter varje onsdagskväll. Dessutom så har alla affärer öppet till nio och har just nu erbjudanden. Helt otroligt,
Idag ( läs igår ) var det BWO och Caracola. BWO är helt ok, mer än helt ok faktiskt. Caracola är ju bara ett skämt. Hursomhelst så missade vi allt festligt på torget.

Det jag vill komma till är att jag cyklade hela vägen från mig in till stan. Det är mer än en mil! Att cykla in var helt ok, kanske berodde på att jag hade resesällskap eller att det var dagtid. Jag vet inte. Men cykelturen hem var det värsta jag varit med om. Jag hade nästan tagit ett plan hem om den möjligheten fanns. Jag är inte precis den som frivilligt motionerar. Jag har min moped. Jag är en av de mest bekväma människor jag känner. Det här var min motion för det här kvartalet.
Inte blev det bättre av att vägen är en av de mest tråkiga vägar som finns. Ett , jag har åkt samma väg i sjutton år. Två, vägen är så otroligt jobbig, uppförbackar , nedförsbackar , raksträckor om vart annat. Det som tog kol på mig var backen två kilometer hemifrån. Man har bajkat en mil , man är slut , klockan är halv fem på morgonen, törstig och utmattad. De sista krafterna går åt till den backen. Jag väckte nog halva byn med mina pustar och flåsningar.

Nu sitter jag bekvämt i min nybäddade säng och försöker förtränga cykelturen.