Jag gråter aldrig när jag gör illa mig och har inte gjort så länge jag kan minnas. Senast jag grät var nog av rädsla när jag flög till London. Men när det kommer till smärtor så fäller jag inte en tår. Inte för att jag vill försöka vara hård eller så, det bara är så. Istället blir jag ruskigt förbannad, först på det jag gjort illa mig på , sedan på mig själv och min klumpighet. För oftast beror mina skador på att jag varit ouppmärksam. Som idag. Alldeles nyss. När jag klev innanför dörren hemma. Då skulle jag vinna lite tid genom att dra igen dörren och samtidigt böja mig ned för att ta av mig skorna. Självklart har jag ingen koll på var den handen jag inte använde tog vägen och BANG! så hade jag fått en blånagel.
När jag är bland folk kan jag hantera min ilska men när jag är ensam så kan allt möjligt få sig ett knytnävslag. Nu var det dörren som fick ett antal knytnävar och sparkar, eftersom det var ju dörrens fel. Sedan kom jag på att jag hade kunnat haft tio fungerande fingrar istället för nio om jag inte hade varit så klumpig och då drämde jag mitt 'favorit'' halsband i golvet så att det gick sönder. 
Sån är jag.